Direkt efter Björnstad tog jag mig an uppföljaren Vi mot er. Boken tar vid där Björnstad slutar och jag har inte mycket att tillägga. Bra läsupplevelse och jag kände att jag kom nära människorna i byn. En otäck och varm grundton på samma gång.

Jag ska erkänna att jag ledsnade lite efter ett tag. Kändes som att jag hade behövt sticka emellan med en helt annan bok, för jag blev liksom lite trött på  Björnstads-personerna och Backmans speciella språk som jag matades med vecka ut och vecka in – jag läser normalt bara en liten stund varje kväll, så det tar lång tid för mig att bli klar med en bok.