Jag är inte rädd för min egen död i sig. Men rädd för hur vår son skulle få det om vi dör före honom, vilket ju dessvärre är sannolikt. Och så är jag rädd för att bli liggande sjuk länge med värk och plågor innan döden. Jag vill dö knall och fall och gärna tillsammans med man och son. Men så kan man ju inte tänka – fast ändå tänker jag så lite grann.

Sen vet jag inte vilken ångest som är värst. Den jag har när jag ångestspekulerar kanske är värre än när man väl ligger där. När jag var så där sjuk väldigt länge så var jag rätt övertygad om att det skulle gå åt skogen och visst var det hemskt med smärtor och otäcka sjukhusupplevelser, men ändå var det som jag bara ”flöt med”. Antagligen fattade jag väl just då att jag inte kunde kontrollera situationen och på något sätt gjorde det mig nog lugnare.

I friskt tillstånd vill jag kunna kontrollera allt

Mitt i alla grumliga tankar kring dessa existensiella frågor är jag samtidigt också glad för att jag hämtat mina nya glasögon och köpt en varm vinterjacka idag! Skönt att flera olika sorts känslor kan surra runt i själen samtidigt