Värk och smärta fundrar jag av naturliga skäl över en hel del. Det är ju liksom inte så enkelt som den där fåniga självskattningsskalan (jag avskyr självskattningsskalor) som man använder inom vården.
Varje morgon har jag en nästan outhärdlig huvudvärk, säkert en åtta på fjantskalan, och extra ont i ben och fötter. Men jag tar det med ro, för jag vet att det känns bättre efter ett par timmar då tabletterna fått effekt och när jag druckit ikapp saltbristen.
Men ändå så är det så deppigt att inte få slippa benvärken, nu när jag kommit i så god form för övrigt. Om jag bara visste att det skulle gå över om x antal månader/år skulle det kännas OK, men vetskapen om att det kanske kommer att vara så här under resten av mitt liv är svår att bära.