Så var det återigen dags för sonen att tillbringa två veckor på korttidsboendet. Och som vanligt infinner sig de där dubbla känslorna.

Å ena sidan en befriande lättnadskänsla. Två veckor med en stillsammare vardag. När maken och jag kan ta en promenad tillsammans om vi vill. Två veckor när det inte ständigt låter från TV, högtalare eller keyboard. När kvällarna känns längre och när morgonbestyren går fortare.

Å den andra ett dåligt samvete över lättnadskänslorna. Trots alla år som gått känner jag igen känslan från första helgen grabben var hos en kontaktfamilj. Någon sorts skam över att lämna bort sitt barn. Undrar varifrån det där kommer? Förnuftsmässigt vet jag ju att det det faktum att vi föräldrar får lite avlastning bara är sekundärt – den primära är ju att Linus själv får växa och utvecklas genom att ha ett större kontaktnät och får delta i aktiviteter som inte vi kan erbjuda. I själva verket vore det ett väldigt dåligt upplägg om han bara hade oss i sin vardag.

Kanske det dåliga samvetet bottnar i att jag växte upp i en miljö där det var väldigt ovanligt att mammorna inte var hemma. Jag hade en barndomskamrat som gick på något som kallades kindergarten och det sågs som lite udda och berodde på att hennes mamma var vuxenstuderande, något som för övrigt också var ovanligt då på 1960-talet.

Det kan också delvis bero på att min egen mamma delar den hos många självklara inställningen att kidsen alltid har det bäst hemma. Tänk hur folk trixar för att få till det med ledigheter i samband med skolloven. Föräldrar som inte får vara lediga samtidigt eftersom de prioriterar att barnen ska få vara lediga hemma så länge som möjligt. Hemma och hemma förresten, folk reser väl bort i stor utsträckning, de som har råd alltså. Men tänk om ungarna själva skulle få ut mer av loven om det fanns bra fritids på sommaren? Kanske det skulle vara roligare än att sitta vid en poolkant på ett all-inclusive-hotell?

Jag jobbar på att skrämma bort det där dåliga samvetet.